Bara Friidrott - grundarens tillbakablick - 10 år senare

Från första träningen augusti 2016

För tio år sedan stod jag där som småbarnsförälder med två energifyllda söner, Love och Alve, som då var fem och tre år gamla. De älskade fart och rörelse, följde gärna med på mina löprundor och hade ett ständigt behov av att springa, leka och använda all sin energi. När jag började leta efter aktiviteter och träningsgrupper för yngre barn upptäckte jag snabbt att utbudet var begränsat. För barn i förskoleåldern fanns det helt enkelt väldigt få möjligheter till organiserad rörelse och gemenskap.

Många hade kanske väntat tills barnen blev äldre eller valt något som redan fanns. Men jag såg istället en möjlighet. Jag hade en stark känsla av att barn förtjänar idrottsglädje redan från tidig ålder och bestämde mig för att göra något åt det. Det blev starten på Bara Friidrott.

Det som började som en enkel idé om att skapa en meningsfull aktivitet för barn växte ganska snabbt till något mycket större än jag hade kunnat föreställa mig. Redan från starten fylldes träningsgrupperna av familjer som längtade efter just det här. Ganska tidigt blev det tydligt att behovet fanns och att vi hade skapat något speciellt.

Sedan de första träningarna 2016 har Bara Friidrott vuxit till en levande och engagerad förening med runt 200 medlemmar. Verksamheten har utvecklats i takt med att barnen vuxit upp. De yngsta har blivit ungdomar, ungdomarna har blivit förebilder och idag har vi träning och tävlingsverksamhet långt upp i tonåren. Men trots allt som förändrats har kärnan alltid varit densamma: gemenskap, trygghet och personlig utveckling.

För mig har Bara Friidrott aldrig handlat om att skapa vinnare i första hand. Det har handlat om att bygga starka individer, barn och ungdomar som vågar tro på sig själva, som känner tillhörighet och som får utvecklas i sin egen takt. Den värdegrunden har blivit vår styrka och det som gör föreningen speciell.

Under åren har vi tagit flera stora steg framåt. Flytten från Bara IP till Staffansvallen gav oss bättre möjligheter för både träning och tävling. Vi började synas i större sammanhang och idag har vi tagit oss hela vägen till nationella tävlingar och ungdoms-SM. För en förening som en gång föddes runt ett köksbord känns det fortfarande ganska stort. Det har blivit ett bevis på att engagemang, tålamod och långsiktighet faktiskt kan ta en långt.

Samtidigt har resan inte varit utan hinder. En av våra absolut största utmaningar har varit anläggningar och träningstider och det är faktiskt en fråga som fortfarande följer oss. Att trolla med knäna har nästan blivit vardag. Trots att vi vuxit mycket har förutsättningarna inte hängt med. Vi saknar fortfarande kastbur och inomhus tränar vi i en vanlig sporthall som inte är anpassad för friidrottens olika grenar. För vissa av våra aktiva innebär det att viktiga delar av träningen inte går att genomföra under stora delar av året.

Som ny förening har det också varit svårt att få gehör hos kommunerna och beslutsfattare. Våra rop på hjälp och försök till dialog har ignorerats. Där hamnar man lätt i ett moment 22. För att växa behöver vi bättre anläggningar och fler tider men utan fler medlemmar och större verksamhet är det tydligen svårt att få tillgång till just det. Därför har vi försökt hitta kreativa lösningar och bygga samarbeten med andra föreningar. Exempelvis har vår kastgrupp fått möjlighet att träna på andra orter genom samverkan med andra klubbar. Det fungerar, men innebär samtidigt längre resor och flera praktiska utmaningar. Och frågan är fortfarande högst aktuell. Utan bättre förutsättningar riskerar vi fortsätta tappa ungdomar som vill fortsätta utvecklas inom sin idrott.

Det är lätt att se träningarna, gemenskapen och allt som händer runt omkring. Men bakom kulisserna finns väldigt många timmars ideellt arbete och ofta hamnar mycket på samma personer. Jag har också insett något viktigt under de här åren: ingen förening kan långsiktigt bäras av några få eldsjälar. Om Bara Friidrott ska fortsätta utvecklas och finnas kvar även i framtiden behöver fler dela på ansvaret. Inte för att någon ska behöva göra allt utan för att många tillsammans kan göra lite. När fler engagerar sig blir bördan lättare, idéerna fler och möjligheterna större. Föreningslivet bygger på människor som väljer att bidra. Tränare, styrelsemedlemmar, funktionärer och engagerade föräldrar är själva grunden som allt vilar på.

Samtidigt är det också där vår största styrka finns. Genom åren har människor klivit fram när det behövts. Styrelsen har varit ett ovärderligt stöd och många ledare och föräldrar har varit med och byggt den kultur som idag präglar Bara Friidrott, en kultur där man hjälper varandra, ställer upp och bygger något tillsammans. Jag vill särskilt lyfta fram Alexander Forslund och Josefin Linde! Tack!

Så här tio år senare kan jag ibland ställa mig frågan: visste jag egentligen vad jag gav mig in på? Hade jag gjort samma val idag om jag redan från början vetat allt jag vet nu? Alla tusentals timmar som lagts ned, alla sena kvällar och vakna nätter med saker som måste lösas, planeras, kommas ihåg och hanteras. Svaret är nog faktiskt nej – idag hade jag förmodligen inte tagit samma beslut om jag sett hela bilden i förväg. 

Samtidigt ångrar jag inte en enda sekund. För allt det där har också gett tillbaka så oerhört mycket. Glädjen, människorna, alla möten och upplevelser längs vägen. Vänner jag aldrig annars hade lärt känna och stunder jag aldrig hade fått vara med om. När jag ser tillbaka väger allt det där långt tyngre än tröttheten och utmaningarna. För även om resan varit större och mer krävande än jag någonsin kunnat föreställa mig, har den också blivit långt mer värdefull än jag någonsin vågat hoppas på.

Nu, tio år senare, blickar vi framåt. Nya generationer av aktiva växer fram och med dem behövs också nya ledare, nya krafter och nya idéer. För mig handlar framtiden inte bara om att Bara Friidrott ska överleva, utan om att föreningen ska fortsätta vara en plats där barn och ungdomar får utvecklas, känna gemenskap och hitta rörelseglädje. För i slutändan handlar det inte bara om friidrott. Det handlar om människor, om modet att skapa något som saknades och om vad som kan hända när många väljer att bygga något tillsammans.

/Linda Wemmert